Over the border.

Jag behöver väl knappast skriva vad jag lyssnar mest på just nu. Popjunkie eller inte, att inte lyssna om och om igen på Saint Etiennes ”Over the Border” från nya albumet ”Words and Music by Saint Etienne” är ett brott. Det bara är så. GENIALT!

Bekräftelsesökande

Jag fyllesms:ar ju aldrig längre. Egentligen inte sedan jag träffade P. Inge mer ”Ligga frågetecken” liksom. Han fick mitt sista. Det har vi ju alla sett hur det gick…
Hursom

Jag fylleuppdaterar inte på fejjan heller. Och inte har jag skrivit någon blogg lite på lyran heller. Men, något som alltid inträffar, ungefär vid den här tiden, på en fredag eller lördag är att jag trycker ”follow follow follow” helt maniskt på Twitter. Det är den där tipsfunktionen på Twitter som förstör allt. Till saken hör att jag, precis som vid fyllerelaterat socialiserande på digitala medier, ångrar mig på måndag eller kanske tisdag.

Låtar, personer som inte känner mig, tipsat om inför förlossningen

Att vara med barn. Att vara allmänt villebråd. Att vara elefanten i rummet. Att alltid vara center of attention – fast på kroppsligt konstigt sätt. Att vara utsatt för tips, råd, historier, anekdoter och så vidare i all oändlighet. Ser fram emot leverans av barn och istället bli upptagen i gemenskapen där det ska: pratas om barn, bajs, bröst, om vem som är störst, först, sen, tidig, A, B barn, på kurvan eller under den. Inte. Alltså jag längtar inte – men är förberedd. Satan så förberedd.

I alla fall.

Tips på musik jag borde ha under förlossningen har sett ut som följer:
Lugna pianolåtar (men eeeeh, nej)
Havsljud (för att det ska känns som att jag drunknar……)
Affirmationer  (i så fall i stil med, du kommer att dö, du kommer att dö, du kommer att dö)
Nåt som ger energ (?)

Det där med energi alltså. Jag vet inte, det är svårt. Mitt förhållningssätt till musik är mer av den inåtvända, inåtblickande sorten. Jag tror det blir musiklöst. För jag vet inte vem jag ska ”offra”. Visst får jag energi av en bra låt, av en discodänga till exempel. Men tänk er Candi Staton i en förlossningssal. Det funkar liksom inte. Discolampa, dansmoves, paljettklänning, blod, skrik, vätska, snyggt fönad page. Det skulle sannerligen bli mina ”last days of disco”. Jag tänker punk – men tänker irritation. Jag tänker RnB och tänker nej, lyssna på sex när jag ska föda barn. Icke passande. Jag tänker en favorit – men tänker nej. Det går inte. Kan inte utsätta Morrissey för en förlossning, det skulle inte karln överleva. Funderade på Arcade Fires album ”the Suburbs”. Känner mig då lite amerikansk indiefilm (tänk Suburbia 1996). Fast jag är ju inte så förort och speciellt inte så amerikansk förort. Men ändå, lite coolt att skapa ett ”konceptalbum” för förlossningen. Eller så borde jag kanske satsa på något sjukt otippat, typ dubstep. Försöka tajma varje värk med ”drop(p)en”. Haha. Skämtade med P och tyckte att han skulle göra en låt under förlossningen. Sitta där med mac och logic och göra en dubstep-låt (för hur svårt kan det va) helt baserad på värkarbetet. Det är ju ”droppen” lyssnarna vill åt. Det här skulle bli en hit ta mig tusan.” The mother of all drops” eller nåt.

Men musik nej, jag vet faktiskt inte. Vet du? Tipsa gärna.

Några höjdpunkter

Nervöst

Om det är något som gör mig nervös så är det spelningar. Att se artister/band jag verkligen verkligen gillar. Jag har så fruktansvärt hög tröskel när det kommer till bra och en minimal tröskel när det kommer till besvikelse. Och det gäller inte bara livemusik – det kan gälla intervjuer, uttalanden för att inte nämna personliga möten. Allt kan förstöras så fort, så lätt. Och även fast jag inte vill det så är jag en klassisk one-strike-your-out person. Jag jobbar på det. Det här med ”en andra chans”, men det är inte lätt. Det gäller inte alla men ta tex Morrissey – jag skulle faktiskt hellre dö än träffa honom i verkliga livet. Har en känsla av att allt skulle kunna bli fel. Mycket fel.
Eller fantastiskt.
Men det lutar åt fel.

Som festivalarrangör serveras artister som på fat. Personliga möten lurar runt varje hörn, det gäller att smyga varsamt. Förra året provsmakade jag lite Tindersticks. Tog med mig ”rented rooms” 7″ och traskade upp i logen efteråt. Det gick bra. Jag kan fortfarande lyssna.

Ofta, när jag bokat en artist jag verkligen gillar passar jag på att lyssna så mycket som möjligt på dess alster innan festivalen – vem vet sedan kan det vara kört. Ett gott tecken idag är att jag är inne på tredje varvet av First Aid Kits ”Lions roar”. Däremot har jag faktiskt inte vågat mig på Tant Strul än. Behöver för det första inte ”lyssna in mig” (eftersom jag lyssnat in mig i drygt 15 år), för det andra färgas nog hela lyssnandet av nervositet i det här läget. Kanske kanske tar jag med mig ”Amason” (LP) – det vore ju som ändå fint.

Om fyra veckor.

Om fyra veckor – nä, det måste vara om fyra år.
Ungefär här någonstans är vi.

 

Det är det där soundet, jag dör.

Ok, Martin du kommer att irritera dig på mitt ordval nu men alltså jag älskar indie. Fullkomligt, helhjärtat – nu och för alltid. Älskar! Det finns ingenting på jorden, ingenting, som gör mig lika lycklig som rangliga gitarrer, halvfalsk sång eller sköra, spröda röster.

Jag ville bara skrika ut det någonstans. Och så vill jag bjuda på den här pärlan (som jag faktiskt aldrig sett förr). Hur snyggt är det inte att ha adidas track suits utan tröja under? Jag dör typ.

 

 

Att låten sedan handlar om en heroinfix är kanske mindre charmigt. Men va fan, det finns folk som vill ha Lou Reeds ”Perfect day” på sina bröllop – de om några är ju sjukt lurade.

Nä vem fan tål pärmar.

Jag hade glömt bort hur mycket jag gillar den här. Nu tittar jag flera gånger om dagen. Nästan lika många gånger om dagen som jag tittar på när Luleås musiker protesterar mot….ja mot vadå.

Ah men jaha. Jag fattar

Dagens aha-upplevelse. Läser om uttrycket ”go west” som refererar till att dö, att åka till en plats att dö på. Helt plötsligt faller bitarna på plats. Under 90-talet (och fortfarande) gillade jag Pet Shop Boys skarpt. Dock hade jag så otroligt svårt för ”Go west” när den kom. Jag, mitt uppe i mitt mest politiska skede. Där allt vara socialism, allt var aktion – jag levde och andades Ung Vänster-huset. Så kom den där låten. Och jag visste inte vart jag hade Neil och Chris längre. Var det ironiskt? Jag brottades länge men de här funderingarna. Hoppade alltid över låten, rädd för att bli påkommen som ”höger”. Nu när jag, nästan 20 år senare googlar det här så blir det samtidigt än mer komplext. Lär mig att Go west är en cover också. Village People gjorde den redan på 70-talet. Då, gissar jag, kan den bara handla om att åka västerut. Från östkust till västkust – i någon slags frihet-i-San Francisco anda…. Oh herregud, det är för tidigt på en söndagmorgon. Mitt resonemang liknar alltmer ett aprilskämt. Vi säger så här. Den handlar om att dö. Ok? Om  en plats där allt är bra, allt är fridfullt och där alla får leva som de vill. Det handlar om paradiset. Därav också den ironisering kring ”väst” som i allra högsta grad är en del av Pet Shop Boys video. Varför skulle just USA vara paradiset och det forna öst en sämre plats? Och vilka bilder är det vi egentligen vi konsumerar. Det är det videon försöker berätta. Så måste det vara. Herregud den kom ju ändå 1993 – den här typen av frågor var högaktuella då.

Rätt mig gärna om jag har fel  – igen.

Du säger något för dig själv, för att se om rösten fungerar än. En bloggkommentar, keep up the good work

Det här med att jag uppdaterar bandbloggen varje gång jag stannar hemma när andra festar loss, vad handlar det om egentligen? Hobbypsykologen i mig säger att jag försöker hävda mitt stora ego. Att göra action någon annanstans än ute i den riktiga världen.  Dra uppmärksamheten från irl till url. Funkar det?

Alltid stå i centrum, ensambarnets lott i livet.