Ah men

Ja, inte fan blev jag klokare av det inte. Wilson alltså. Tror helt enkelt inte att det är rätt väg att gå. Och inte min kopp te om jag  säger så. Beställer skivor istället och känner mig som mig själv.

Skri(k)et från kärnfamiljen

Jag relaterar ju det mesta jag känner till låtar. Jag använder musik som terapi, lär mig saker om livet och känslolivet. För en inre dialog med mig själv med lurarna i öronen. Och kommer ut på andra sidan lite klokare och lite gladare. Fram tills nu. För, var hittar jag de där låtarna som handlar om 9månaders trotset? Om livet som ofrivillig hemmafru? Om tålamodsprövningar och vuxenhet? Jag vet faktiskt inte. Lite Billy Bragg förstås om jag vill känna mig så där proletär, hetero och medelålders. Och det funkar ju rätt ofta. Lite Saint Etienne, Music and Lyrics om jag vill känns mig så där disco, glammig och medelålders. Vilket också fungerar rätt bra. Men om jag vill att det ska vara ännu mer hardcore, om jag vill känna mig som mig själv (!) så där naiv, trotsig men plus 30nånting (med barn) vart ska jag vända mig?

För flera år sedan dissade jag Jenny Wilsons ”Hardships!” eftersom den så uttalat sas tolka 30plusnånting heterolivet med barn i allmänhet och moderskapet i synnerhet. Gillar ju inte att bli skriven på näsan, eller inte få göra egna tolkningar. Och det där cirkussoundet pallar jag fortfarande inte. Men så råkare jag ju, efter att ha bokat henne till en av ”mina” festivaler, äga ett ex av Blazing så nu tänker jag att det är dagens projekt. Lyssna och verkligen lyssna. Efter det kanske jag kan släppa taget om den här jobbiga känslan av it says nothing to me about my life när jag lyssnar på allt annat. Vill skrubba bort lite hetero och moderskap och mest bara vara naiv och trotsig. Min bästa känsla.

Ibland vet jag inte vad jag egentligen minns. Vad är ett riktigt minne och vad är en historia jag fått återberättad för mig och sedan fantiserat ihop ett scenario till? Vad är en efterkonstruktion och är egentligen alla minnen helt enkelt bara det – efterkonstruktioner? Och ja, det är väl så. Igår låg jag och P och pratade om dagis. Det är dags för oss att söka plats åt Uno och det är då ett jäkla hallaballo bland vänner och (ytliga) bekanta med barn – liksom på gränsen till livsavgörande att ”välja rätt förskola”. Jag lever i en annan tid tror jag och förlitar mig på att det finns en skolplan, som ska följas av alla. Att det finns pedagoger och lokaler. Tydligen, enligt andra, verkar jag tro att vi bor i Sovjet eller nåt. Och varför inte, jag vill inte välja. Jag kan inte välja, herregud ungen kan ju inte ens formulera en tanke än. Och i det stora hela. Alla sociala sammanhang fuckar ju upp oss förr eller senare (så vad är det att värja sig mot) Har jag inte rätt?

Så, tillbaka till minnen.  Jag minns små detaljer från dagis. Att jag bara hade en vän. Han luktade alltid banan och fil. Alla lekte Robin Hood – jag fick aldrig vara Marion. En gång lekte några Mamma, Pappa, Barn i det lilla lekrummet (de låg på varandra, jag var inte med). Och en gång fick jag ta tempen i stjärten. Det är nog det värsta, så gjorde vi inte hemma. Sedan har vi de där extra minnena som jag nog egentligen inte minns men som jag, med hjälp av mammas berättelser, ändå kommer tillbaka till. Som att jag ljög att vi varit och rest till ställen vi inte alls rest till. Att jag skulle få syskon och att fröknarna tyckte att jag tog mycket plats. Att jag skrev en bok som bibliotekarierna sparade bakom lånedisken och att jag fastnade med tungan mot en lyktstolpe.

Men de är så levande för mig, minnena. Jag minns liksom till och med mammas barndom – och det är ju helt omöjligt. Men jag har liksom lagt ihop personerna, med platserna, med språket, med berättelserna, med fotografierna och med mina egna minnen av ljud och lukter. Lite så här ungefär:

En av mina finaste videor också.

Vad annars.

 

För övrigt måste jag säga att det är en plåga att söka Billy Bragg på tuben. Väldigt mycket kille-med-gitarr-spelar-in-kassa-versioner-av-billy bragg-låtar-och-lägger-upp-det. Med fokus på, kille med gitarr.  Gud så tröttsamt. Sitta där och plira in i webbkameran. Tänk att det till slut skulle finnas ett nytt forum för dessa självinsiktslösa typer än runt lägerelden (och på efterfesten). Jag får lust att elda upp mina ögon.

I steal a kiss from you in the supermarket. I walk you down the aisle, you fill my basket.

Dagen till ära tänkte jag skriva lite kort om äktenskapet som allians och institution. Här kommer det: Nä, det är inget för mig.

Jag har aldrig drömt om eller i tanken planerat ett bröllop. Däremot kan det väl hända att jag planerat en eller annan set-list för ett sådant tillfälle. Egentligen började allt med den här låten. Det är den enda som skulle kunna få mig att säga ja.

Just det, på temat

Krigstemat alltså. Då i våras när jag slutligen hittade kopplingen till ”In the army now” så bara kunde jag inte sluta tänka på Martika och den briljanta ”Toy soldiers”. En av barndomens absoluta favoriter.

Det kan väl inte bara vara jag #2

Jag skulle inte kalla mig själv  musikpolis, för jag tycker egentligen inte att det spelar någon roll. Verkligen inte. Men när en låt påminner om en annan låt – och när jag till slut kommer på just vilken låt det är, så blir jag så ovärdigt lycklig. Som den här

och den här:

En sån karl.

Bussarna rullar förbi utanför. Flaggorna är hissade. Idag firar vi Karl (och en och annan viktig Carl). Det betyder mini-firande av Karl Uno, att minnas Karl Otto (farfar) och så Karl Marx – allsmäktig fader. Näe. Det betyder förstås också att det bara finns en låt som passar sig idag.

You had me at the Clash.

På en efterfest för fem år sedan hamnade jag bredvid en, för mig, ny person. Who knew att sådana fortfarande existerade i Umeå tänkte jag då. Vi pratade om M.I.A’s Paper planes som jag ganska precis hade hört utan att lyckats lista ut vilken Clash-låt den byggde på. Straight to hell – sa han. Han ska jag ha, sa jag. Och så blev det.