Nervöst

Om det är något som gör mig nervös så är det spelningar. Att se artister/band jag verkligen verkligen gillar. Jag har så fruktansvärt hög tröskel när det kommer till bra och en minimal tröskel när det kommer till besvikelse. Och det gäller inte bara livemusik – det kan gälla intervjuer, uttalanden för att inte nämna personliga möten. Allt kan förstöras så fort, så lätt. Och även fast jag inte vill det så är jag en klassisk one-strike-your-out person. Jag jobbar på det. Det här med ”en andra chans”, men det är inte lätt. Det gäller inte alla men ta tex Morrissey – jag skulle faktiskt hellre dö än träffa honom i verkliga livet. Har en känsla av att allt skulle kunna bli fel. Mycket fel.
Eller fantastiskt.
Men det lutar åt fel.

Som festivalarrangör serveras artister som på fat. Personliga möten lurar runt varje hörn, det gäller att smyga varsamt. Förra året provsmakade jag lite Tindersticks. Tog med mig ”rented rooms” 7″ och traskade upp i logen efteråt. Det gick bra. Jag kan fortfarande lyssna.

Ofta, när jag bokat en artist jag verkligen gillar passar jag på att lyssna så mycket som möjligt på dess alster innan festivalen – vem vet sedan kan det vara kört. Ett gott tecken idag är att jag är inne på tredje varvet av First Aid Kits ”Lions roar”. Däremot har jag faktiskt inte vågat mig på Tant Strul än. Behöver för det första inte ”lyssna in mig” (eftersom jag lyssnat in mig i drygt 15 år), för det andra färgas nog hela lyssnandet av nervositet i det här läget. Kanske kanske tar jag med mig ”Amason” (LP) – det vore ju som ändå fint.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Annonser
%d bloggare gillar detta: