And when I was married, and when I had kids. Would Marc Bolan still be so important?

Det som mest får mig att fundera över om det här med att skaffa barn är rätt eller fel, rätt för mig eller inte (och ja, jag är ytterst medveten om att det är lite sent för ångervecka och det är verkligen inte så jag menar) är musik. Det är inte det politiska klimatet, mänsklighetens undergång eller ens min egen dödlighet. Att lyssna på musik försätter mig i djupa samtal med mig själv. Musik får mig  att liksom sakna ”livet”. Det är orättvist av mig att sakna ”livet” som det var, när det är som det är just nu. Finns knappast någon med nio dagar kvar till beräknat nedsläpp som känner att livet är absolut underbart och fantastiskt (skulle vara de där kvinnorna som känner sig som gudinnor i nio månader då förstås och som säkert ser framemot det där berget en måste över innan bebisen kommer- de där som bejakar sin kvinnliga urkraft menar jag) – inte jag.

I alla fall.

Jag har haft konstiga musik-cravings under hela min graviditet. Till en början var jag inte sugen på musik alls. Det gjorde ont i öronen och jag blev irriterad på allt. Sedan hade jag min Belle & Sebastian – period. Det enda jag ville var att lyssna på dem och då särskilt ”the life pursuit” och ytterligare specificerat låten ”another sunny day”.  Sedan lättade det lite, men det är framförallt skramliga gitarrer, falsksång och brittiskt som har gått ner. Nu slukar jag allt igen.  Men det är det där med känslorna musiken väcker. Jag inser ju att jag kommer att avlida om jag inte tar med musik till förlossningen, risken är att Ärtan föds till Rix FM (vilket verkar vara den generella stationen där borta) – under ett lokalt reklaminslag för ”Röbäcks bilglas och vapen” eller nåt.

Hade en diskussion med en annan i samma sits som mig som  menade att det framförallt är viktigt med musik som får en att må bra. Alltså i princip vad som helst som inte väcker några dåliga minnen i alla fall. Och det är ju sant. Jag skulle ju inte precis plocka med mig Broder Daniel Forever (mega mycket göra-slut-skiva 1998) eller Embrace ”the good will out” (dåligt band, mega mycket göra-slut-skiva 1998) – Två idag i princip helt olyssningsbara album. Men allt är ju svårt. Känns som att ta med fotoalbum och sitta i den värsta smärtan ever och titta på hur livet var från 1992-2011 typ. Och finns det inte reella minnen till låtarna, artisterna eller albumen så tänker jag ändå på saker som: sena nätter, blöta turnéer, uteserveringar (tänker väldigt mycket på uteserveringar och cigaretter just nu), mina gamla etta på Ålidhem och all denna (självvalda & påtvingade) egentid jag som ensambarn haft hela livet.

Ja, nu skulle ju inte det här handla om BB-musik. Igen. Tråkigt, jag vet. Det skulle ju handla om att Sarah Cracknell ställer relevanta frågor. Och jag tänker, att om jag är lite lite lite som henne så verkar det ju alla fall betyda något (kanske inte just Marc Bolan för mig då, men någon annan eller allt).
Vi hoppas på det helt enkelt.

Over and out.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Annonser
%d bloggare gillar detta: